Med lite vilja bör man kunna se språk som en Markovkedja av bokstäver, ord, meningar eller kanske till och med hela konversationer. Man kan genom att dela upp ett språkexempel i dessa tillstånd få ut en jättestor matris med alla dessa sannolikheter där raden representerar ”från”-tillstånd och kolumnen ”till”-tillstånd. Då innehåller elementet sannolikheten för just den övergången. Denna matrix kallas därför för ”övergångsmatris”.

Analyserar vi exempelvis meningen ”Hej jag heter Manfred” med avseende på ord så kommer det vara 100% sannolikhet att ordet ”Hej” efterföljs av ordet ”jag”, och så vidare. Ser man istället tecken (bokstäver) som tillstånd kommer det vara 25% (1/4) chans att bokstaven ”e” följs av bokstaven ”j”, 25% bokstaven ”t”, osv.

Detta kan man givetvis leka med om man känner för det. Med ett oerhört litet, enkelt C-program kan man analysera en given text (med avseende på bokstäver) och sedan slumpa fram en ny text med den analyserade textens sannolikheter. Då kan man få resultat som:

”The homexis llle be!”, eller

”Fin suth! or mar thtou ghed thinechtew.”.

Kan du gissa vilken text det är jag har utgått från? Nej, misstänkte det. Det blir nog lite lättare om jag låter ord vara mina tillstånd istället. Det blev en något mer avancerad övergångsmatris, så det blev ett inte lika kort program, och dessutom skrivet i Java (för att enklare kunna bolla med datastrukturer). Då kan man få meningar som dessa:

”Prologue: Enter Nurse Nurse Madam, if they can give to stand: I cannot at graves!” eller

”Juliet Madam, if they can give to thee, they have to love, to Romeo There is shut.”

Ja, alldeles riktigt. Texten jag har analyserat är en omarbetad version Romeo och Julia av Shakespear (som kan laddas ner gratis på Wikisource). Nu återstår bara att komplettera så att man kan blanda sannolikheter från meningar till meningar och meningar till ord och bygga in IRC-stöd, så har jag en komplett chatbot! Eller nått…

Svärmors chilikvistar som jag skrev om i mitt förra chili-inlägg dog ett kort tag senare. Men nu har nya små kvistar tittat upp ovanför jordeni samma plantering. De ger sig banne mig inte i första taget!

I en bokhylla står tre böcker. De är fem cm tjocka per styck, varav fyra cm är blad och en halv cm pärm på båda sidorna. Tre stycken böcker på vardera totalt fem cm alltså. De tre böckerna är en trilogi och står i ordning med första delen längst till vänster och tredje delen längst till höger. Alltså totalt femton cm bok.

En dag kom en hungrig bokmal. Den bestämde sig för att ta sig ett skrovmål och började således äta vid första sidan i del ett och slutade vid sista sidan i del tre. Då är alltså frågan, hur långt hade malen ätit sig fram?

Det hela grundade sig i att jag själv letade backup-lösningar för mina >15 GiB foton, filmer och dokument. Tjänsterna finns där ute, men de flesta är dyra. Åtminstone alldeles för dyra för en student som jag. $50/månad för backup av mina filer? Nej tack, då köper jag hellre en rejäl extern hårddisk om året och sprider ut bland mina bekanta. Men nej, det har jag inte heller råd med.

Så, i helgen var familjen på Skansen och strosade. Om man vid ett och samma tillfälle en solig lördageftermiddag skulle kunna räkna antalet digitalkameror innanför Skansens staket så tror jag att man hade storknat totalt. De är överallt, dessa kameror (jag är inte bättre själv). Och de fotar precis allt. Och dess innehåll töms antagligen på en hårddisk med en MTBF på exempelvis 750.000 h (det tar alltså i genomsnitt 750.000 timmar innan den går sönder). Den datan ska alltså jag utveckla ett system för att lagra?

En björnmamma har nyligen fått tre björnungar. De var väldigt söta och busiga. Bland folkmassan som iakttog de lekande ungarna hade säkert 50% digitalkameror. Flera filmade, andra fotade (”bara”). Så då ställer man sig alltså frågan. Denna abnorma datamängd som vi i västvärlden samlar på oss, ska jag verkligen utveckla ett system så att den är säker inför framtiden? Ska jag underlätta den extrema bloating i informationsmängd som pågår? Ska jag hindra hårddiskkraschen, naturens sätt att hålla informationsmängden nere, från att utföra sin utrensning?

Det värsta jag har sett var ändå en kvinna på Teneriffa som stod och filmade en informationstavla vid Los Roques.

Så, jag ställer då frågorna; Hur gör man för att få kommentarer? Är jag för tråkig för att kommentera? Är bollen rund? Och till sist, att vara eller icke vara?

Så, givetvis ska man lämna tillbaka nätagget. Jag har mailat Westium flera gånger och fått svar ett antal gånger, oftast ganska snabbt. Men hur länge ska man egentligen behöva vänta på att få en jäkla addresslapp skickad till sig? Den 9 mars mailade jag om att nätagget var kaputt. Den 11 mars fick jag svar att jag skulle skicka tillbaka nätagget med det och det RMA-nummret (nej, mailat innehöll inte mycket mer än så). Jag mailade tillbaka och frågade hur jag skulle skicka det. Paket eller brev eller…? Den 17 mars fick jag svaret att de skulle skicka en addresslapp att sätta på paketet. ”Du bör ha lappen på onsdag”, skrev de. Nu har det gått… tre onsdagar och den fjärde närmar sig med långa kliv. Jag har även mailat och frågat exakt vilken onsdag de avsåg, men inte fått något svar på en vecka.

Vad gör man? Känns dumt att bråka över ett nätagg för <200:-, men jag behöver ju samtidigt det för att bygga min dator. Min stackars studentekonomi är nog ansträngd som det är.

För någon vecka sedan planterade jag även om chilifröna jag fick av min svärmor och hennes dansk. Jag planterade en uppsättning av dem samtidigt som de ovan, men de tog sig aldrig. Men nu idag så tittade helt plötsligt två små gröna blad tillbaka på mig från krukan. Välkommen till livet, småttingar!